Duktig Flicka
Vart på kurs idag, sov 3 timmar när ja kom hem och sen har jag legat i sängen och läst en bok fram till nu. John fick äta själv eftersom vi käkade lunch med kursen, vet att jag borde äta middag men ork it.
Boken iaf. Casanovas kvinna. Helt underbar bok. Helt sjukt vad jag kände igen mig och vilka nya insikter jag fick i migsjälv och människor. Jag är ung, jag mognar, jag lär och suger i mig allt just nu.
Är i det stadiet av mitt liv där jag funderar på mkt, där jag växer, där jag är tråkig och pensionär som inte går ut på helgerna utan stannar hemma med sambon eller själv framför tvn.
Jag tillbringar mkt tid med migsjälv, jag lär känna migsjälv, vem jag är, vem jag vill vara. Vad jag gör fel och vad jag gör bra för att komma dit, att bli en bra person har alltid vart viktigt för mig och det känns som att jag i mångt och mycket är en bra person. Men det känns även som att vissa saker jag gör är omogna och att jag måste krypa in i migsjälv och undersöka vad problemet är.
Jag har kommit långt, jättelångt. Jag har slutat göra det som stillar oron och ångesten för stunden. Men jag har långt, jättelångt kvar att gå innan jag är vuxen.
Jag har så många måsten och borden, så mycket jag vill men som jag egentligen inte vill. Jag förväntar mig inte att ni som läser ska förstå vad jag menar men känner att jag ändå måste ge det ett ärligt försök att förklara.
Jag ställer upp, Jag ställer alltid upp, till 110% och det vet ni. Ställer jag inte upp finns det alltid en skälig anledning till detta, typ att jag ligger dödssjuk i förkylning ;) eller ska bort eller vad det nu kan vara.
Jag sätter er alltid först, allihop och helst på samma gång och det är inte så lätt att få mitt liv och min tid att gå ihop alla gånger.
Ni som står mig nära har säkert märkt på sista tiden att jag inte ställer upp lika mycket, att jag säger nej, att jag inte svarar i mobilen klockan 3 på natten längre osvosv. Att jag blir nästan arg över vad ni kräver av mig märker ni dock inte, jag tror inte ni inser hur mycket tid jag spenderar på att enbart ställa upp, jag tror inte ni vet hur mycket ni kräver. För jag har alltid gjort det, alltid släppt det jag har för händerna och kommit springande för att hjälpa till.
Det är helt och hållet mitt fel att ni har de krav ni har på mig, för det är jag som satt ribban jävligt högt för migsjälv. Jag säger inte att ni inte ställer upp, men dethär inlägget handlar om mig och inte om er. jag vänder mig till er för att ni ska förstå vad jag pysslar med och varför jag är som jag är just nu. För ni är viktiga och det är viktigt att ni förstår och accepterar.
Just nu är min tid, min tid att reda ut i migsjälv och justera i mina proriteringar. Ni finns ständigt i mina tankar men våren är jobbig och jag har en bror som tar återfall gång på gång så just nu är fel period att be mig ställa upp, just nu behöver jag att ni ställer upp på mig genom att finnas där, acceptera och vara som vanligt.
Jag älskar er.
Boken iaf. Casanovas kvinna. Helt underbar bok. Helt sjukt vad jag kände igen mig och vilka nya insikter jag fick i migsjälv och människor. Jag är ung, jag mognar, jag lär och suger i mig allt just nu.
Är i det stadiet av mitt liv där jag funderar på mkt, där jag växer, där jag är tråkig och pensionär som inte går ut på helgerna utan stannar hemma med sambon eller själv framför tvn.
Jag tillbringar mkt tid med migsjälv, jag lär känna migsjälv, vem jag är, vem jag vill vara. Vad jag gör fel och vad jag gör bra för att komma dit, att bli en bra person har alltid vart viktigt för mig och det känns som att jag i mångt och mycket är en bra person. Men det känns även som att vissa saker jag gör är omogna och att jag måste krypa in i migsjälv och undersöka vad problemet är.
Jag har kommit långt, jättelångt. Jag har slutat göra det som stillar oron och ångesten för stunden. Men jag har långt, jättelångt kvar att gå innan jag är vuxen.
Jag har så många måsten och borden, så mycket jag vill men som jag egentligen inte vill. Jag förväntar mig inte att ni som läser ska förstå vad jag menar men känner att jag ändå måste ge det ett ärligt försök att förklara.
Jag ställer upp, Jag ställer alltid upp, till 110% och det vet ni. Ställer jag inte upp finns det alltid en skälig anledning till detta, typ att jag ligger dödssjuk i förkylning ;) eller ska bort eller vad det nu kan vara.
Jag sätter er alltid först, allihop och helst på samma gång och det är inte så lätt att få mitt liv och min tid att gå ihop alla gånger.
Ni som står mig nära har säkert märkt på sista tiden att jag inte ställer upp lika mycket, att jag säger nej, att jag inte svarar i mobilen klockan 3 på natten längre osvosv. Att jag blir nästan arg över vad ni kräver av mig märker ni dock inte, jag tror inte ni inser hur mycket tid jag spenderar på att enbart ställa upp, jag tror inte ni vet hur mycket ni kräver. För jag har alltid gjort det, alltid släppt det jag har för händerna och kommit springande för att hjälpa till.
Det är helt och hållet mitt fel att ni har de krav ni har på mig, för det är jag som satt ribban jävligt högt för migsjälv. Jag säger inte att ni inte ställer upp, men dethär inlägget handlar om mig och inte om er. jag vänder mig till er för att ni ska förstå vad jag pysslar med och varför jag är som jag är just nu. För ni är viktiga och det är viktigt att ni förstår och accepterar.
Just nu är min tid, min tid att reda ut i migsjälv och justera i mina proriteringar. Ni finns ständigt i mina tankar men våren är jobbig och jag har en bror som tar återfall gång på gång så just nu är fel period att be mig ställa upp, just nu behöver jag att ni ställer upp på mig genom att finnas där, acceptera och vara som vanligt.
Jag älskar er.
Kommentarer
Trackback
