saraengberg

Idag har monica vart förbi och hälsat på, mkt trevligt =) kvinnan ringde och väckte mig vilket nog var lika bra för annars hade jag fortfarande legat i sängen.

Blir dock boka ny tvättid eftersom tvättkorgen svämmar över :P Jag är så dålig!

Sara tänker - Äh ja skiter i tvätten det är it så brådis.
Sara kollar på tvättkorgen och tänker - Faaaaaan!
Sara inser att alla hennes favvokläder ligger i tvätthögen.
Sara tänker - Faaaaaaaaan!

Jaja, idag ska jag ut och promenera med åke, långa rundan blire vad karln än säger om de!
Har vart superdålig på promenaderna på sista tiden. Men det har vart äckelväder så jag använder det som ursäkt.

Blir att käka en skål fil och havrekuddar nu så jag inte blir frestad att käka utemat på vägen genom stan. Måste vara mätt hela tiden annars faller jag för frestelsen :P

Idag äre iaf bra väder även om det ser ut att blåsa lite. Nu svida om till mina sexiga promenadkläder (addidasbraller och en tjocktröja) och så trycka i mig frukost till ett serieavsnitt medan jag väntar på att åke ska ringa.

Ska göra mina situps idag också, fattar inte varför jag slarvar med dem när de går så fort och jag kan göra det framför tvn. Kass

Vart med john sen tidig torsdagsmorgon. Var så otroligt skönt att komma fram till boden och krypa in i hans famn klockan 4 på morgonen. Ligga och titta in i hans ögon och bara le och vara sådär töntigt kär som jag är i min karl.

Fredagmorgon for jag hem och den kvällen kom han hem och så har vi kramats och kollat film och inte gjort ngt speciallt alls. Skönt.

Jag har kommit fram till att jag trivs 100ggr bättre med att var ensam när han är hemma. När han är i ett annat rum men jag vet att han finns där.

Jag behöver eget space, men det känns så ensamt när lägenheten är tom. Jag är alldeles för van vid att ha någon här hemma hela tiden.

Vi har snart vart ihop 2 år och har bott tillsammans hela den tiden. Aldrig vart ifrån varann mer än några dagar och det har inte hänt ofta.

Jag trivs. Visst allt är inte en dans på rosor, vi har våra problem och väldigt många olikheter. Han är en idiot ibland, men han är min idiot. och i slutändan ställer han oftast allt till rätta.

Jag vill leva med denhär karln och jag hoppas at vi håller ihop läääääääääääääääääääääääääääääääääääääääänge. För han är den jag älskar och han älskar mig och det finns inget finare än kärlek.

Jag tkr om att vi är olika, jag behöver det. Allt blir så himla tråkigt om jag måste leva med någon som är lik mig och har samma åsikter om allt och stuff.
Han kompletterar mig så bra. Det är värt att försöka förstå varandra och komma fram till nya saker i och med att den andra har en annan åsikt. Bara man är öppen för att den andra kanske har rätt och att man själv inte vet bäst i allt.
Man utvecklas mer på det sättet.

Just nu ligger john och läser in sin läxa på mobilen, själv har jag tankat massa serier så ska kolla ett avsnitt eller två och sen kanske vi hinenr umgås en timme eller så innan han ska ta bussen tillbaka till boden för sin sista(!) vecka där. Skönt att ha honom hemma på heltid igen.

Jag kan ju säga helt ärligt att det är trist att missa allt som händer på helgerna här hemma. Men det är värt, för jag får ju vara med min karl 1-2dagar i veckan så skitsamma att man missar lite socialt för en tid. Snart är han ju hemma som vanligt igen och då kan man hitta på saker även på helgerna.

Men jag har velat ha helgerna för migsjälv med john, för jag trivs med honom och att vara bara vi när man saknat varann hela veckan är sååååå myyyyyyyyys =)

Jag hanterar ångesten bättre och bättre med tiden, det har tagit mig år och massor av hjälp, men jag har kommit dit, får fortfarande ångest ofta. Men den håller inte i sig lika länge och jag gör inte destruktiva saker längre.

Den är fortfarande lika kraftig, den paralyserar mig, jag vill dö, tror att jag är värdelös och är långt bortom att ens kunna gråta.
Vet helt enkelt inte vad jag ska göra av migsjälv när jag har ångest. Men jag har genomlidit den, och varje gång jag genomlider den utan att bli destruktiv eller falla tillbaka på nåt sorts skyddsnät så är det ett framsteg, man lär sig, det tar bara tid.

Denna vecka har jag haft kraftig ångest 3ggr, inte alltför illa.
Det är inte så farligt såhär i efterhand, men just när den slår till vill man bara att tiden ska gå fort så att det är dags att dö ngn gång. Typ så känns det när jag mår dåligt. Jag vill inte ta livet av mig, inte nu längre även om jag kände och tänkte så ofta förr.

Men man vill att tiden ska gå fort, jag brukar känna att jag vill lägga mig och självdö. Bara somna och aldrig mer vakna.

Jag är nog mogen för att öppna garderobsdörren nu. (mina upplevelser är instängda i en stor jävla dubbeldörrsgarderob med elaka spelgar på utsidan. förvrängda som säger taskiga saker, som sänker mig.) Idag på enheten tog jag initiativ till att prata lite djupare, inte bara vardag. Prata lite om mig inuti, om min uppväxt. Det är fortfarande bara att skrapa på ytan, men jag kommer dit, öppnar dörren lite i taget så inte all skit faller ut och begraver mig.

Jag jobbar på det, jag jobbar på mig, gör det jag mår bra av. Det går framåt

Man ser inte på utsidan hur en person är inuti. Ingen vet hur jag är innerst inne, ingen vet.

Jag är en otrygg person, alltid, överallt. På psyket kände jag mig trygg, där hörde jag till, bland alla andra trasiga människor.
I vardagen har jag svårt att hitta min plats, jag vet inte riktgit vart jag hör. Men jag är påväg. Jag vet att det är bland människor som har ärr på insidan, precis som jag.

Jag vet absolut inte hur folk ser mig, jag funderar över det ibland, eller ganska ofta. Är det någon som förstår?

Det finns folk som jag bara känner att dom är likadana inuti, folk man träffar lite random och bara ser, att inuti är dom som jag.

Jag trivs bland trasiga fukkade människor. Där är jag hemma.

Mina nya tabletter har hjälp mig såpass mkt att jag börjat kravla mig upp ur gropen tillslut. Jag måste jobba hårt, men jag klarar det, jag är stark. Jag kan och jag ska.

Jag märker en klar skillnad i mig själv, väldigt tydligt i hur jag hanterar det här med att john är borta hela veckorna och att vi bara kan snacka lite random. Jag är stabilar i mig själv, jag hittar tillbaka långsamt.

Kan jag klara det så kan du klara det. Visst man kan behöva hjälp i form av piller och samtal. Men allt går, så tappa inte hoppet. Hitta din plats. Det fins en plats för alla. Min är bland vrickade människor men vad gör det? det är min plats och jag är påväg att hitta hem.

Har vart några jobbiga dagar nu.

For till sjursjukhuset i fredags och tog bort sigmund, fyfan va ja grina. Fredrik följde med som stöd och det kändes jättebra att inte behöva va själv på dit och hemvägen. även om ja inte ville ha honom i rummet. Han fick sitta ute och vänta för jag ville vara själv med sigmund.

Jag kmr aldrig glömma när han blev helt slapp i min famn, gråter varje gång jag tänker på det.

Lördagen for jag och john upp för att hämta kroppen, dom höll kvar honom för observation i 24timmar. Var en sjukt jobbig förmiddag, vi gick och la oss när vi kom hem och sov bort halva dagen.

Självklart åkte jag på fredriks jävla virus och blev sjuk söndag. Låg hela kvällen och hela gårdagen. Mkt ångest också, härligt!Ont i axlarna och känner av allergin.

Idag känns det lite bättre, efter en crapig natt. Tog en dusch och bara det kändes skitbra. Sen tog jag mig iväg och gjorde lite småsaker, handlade och köpte mat till ödlorna. Käkade rejält och tog en tupplur. Har sovit på soffan av och till. Känner mig mkt piggare.

Vilar ikv och ska se nån crapig collegefilm på tv ikv. Just nu är det plastikturisterna som gäller.

john kmr inte hem förrän lördag denna gång btw, han har praktik nu = nattskift 12 timmar varje natt och vi får prata lite random eftersom han inte kan ha luren med sig. Men det funkar så mkt bättre än vad jag kunnat tro. Jag saknar honom så jag vill gå sönder men jag mår bra ändå.

Har köpt lite smått och gott till lägenheten på dollar idag^^ så vill sätta upp allt sånt men borde dammtorka före så det känns riktigt fint.

Får se hur länge jag blir vaken inatt. Har massa småsaker jag verkligen borde göra så vet faktiskt inte om det är smartast att vara vaken och fixa skiten nu för jag sover så dåligt när jag vet att jag har massor att göra dagen efter.

Vill verkligen ha en redbull men har lyckats va duktig och inte köpa nån idag^^

Nu är mina serier slut och jag känner mig lite depp. Känns som att det finns en stor risk att jag somnar på soffan inatt för jag vill inte att mina tankar ska hinna ikapp mig.

På med tvn och slötitta. Ev. se en film för när det är såhär hinner jag få ångest bara i reklampauserna. Kommer direkt jag inte lyckas distrahera mig själv.

Funderar.

Det finns en sak som många ifrågasätter, och det är det här att jag inte jobbar/har praktik.

Jag är jääääääääääääääääääääääävligt less på det. Farmor, försäkringskassan, vänner, folk jag inte känner.
Har ni inte vart i min sits så förstår ni inte, och ni behöver inte förstå. Men ni får fan sluta ifrågasätta för ni lider ju knappast av att jag inte gör ngt. Så vad är erat problem?

Så här är det iaf. Om det nu är ngn jävel som är intresserad av att förstå ist för att bara döma.
Jag får panik av obligations, av måsten. Jag får sån fruktansvärd ångest av saker jag vet att jag ska/måste/borde göra.
Jag kan börja må jättedåligt bara av att göra upp planer med en kompis mer än en dag i förväg.

För jag vet inte på tisdag hur jag kommer må på fredag så jag vill inte vara låst. Tänk om jag mår dåligt då, och så börjar ja må dåligt för att ja är orolig för att inte må bra och behöva ringa och ställa in eller fara fast jag inte mår bra.

Jag mår dåligt över att jag vet att jag har en tid på enheten varje vecka, jag skiter ofta i den för att jag tkr det är så jobbigt att ha en obligation att jag mår dåligt den dagen bara för de.

Att då veta att jag måste gå till någonting varje dag och stanna i 8 timmar. Det är ingenting jag klarar av.

Jag hade ju praktik på djurshoppen, och jag trivdes där. Men jag hade ändå ångest över att behöva fara dit. När jag väl kom dit gick det nästan alltid bra.
Men jag var så slut psykiskt när jag kom hem att jag inte klarade någonting alls. Tog mig inte upp ur soffan alls, somnade där en stund, kollade lite tv och sen var det dags att gå och sova innan hela karusellen började om igen.

Jag har en sambo, jag har ett hem, jag har massor med djur, jag har vänner och en familj som jag vill hinna träffa. Detta är de viktigaste sakerna i mitt liv - sakerna jag mår bra av.
Är det inte viktigare att jag mår bra?

Än att jag gör som alla andra och därmed ha ångest varje dag och inte orka med ett vanligt liv. För ni förstår nog inte riktigt hur trött jag var, klart man är trött efter jobbet men inte sådär, det är sjukt.

Ångest är väl inget som ngn vill leva med. Jag lever med den varenda jävla dag. Jag vägrar göra saker som förvärrar min ångest bara för att "man ska ju jobba" och "alla människor jobbar ju."

Jag är inte lat, jag är sjuk. Jag klarar inte ens av att plugga på distans just nu. Har failat 2 ggr på de redan.

Men till hösten ska jag söka praktik. För jag vill faktiskt inte sitta hemma hela livet och leva på bidrag. Jag vill faktiskt göra ngt, ha ett jobb som jag gillar och jag vill klara av att gå till jobbet varje dag.

Just nu siktar jag alts på att må bättre i migsjälv, att få ordning på mitt inre. Att bli en tryggare människa och att bli stabil.
Sen vill jag ha praktik på alfa och det blir heltid i minst 3 månader så det kmr bli tufft. det är ngt jag verkligen vill göra men som jag vet att jag inte klarar av just nu.
Trivs jag på alfa och känner att jag skulle vara bra på det jobbet så vill jag utbilda mig till behandlingsassistent.

Så jag har en plan, jag glider inte bara omkring på era skattepengar. Men som sagt jag är SJUK. och jag önskar så jävla mkt att folk kunde lyssna när jag säger ifrån att jag inte klarar saker. För jag känner migsjälv bäst och jag bryr mig om att jag själv ska må bättre. Ingen annan har med det att göra, ingen annan har med det att göra!!!!! Okej?