saraengberg

Funderar.

Det finns en sak som många ifrågasätter, och det är det här att jag inte jobbar/har praktik.

Jag är jääääääääääääääääääääääävligt less på det. Farmor, försäkringskassan, vänner, folk jag inte känner.
Har ni inte vart i min sits så förstår ni inte, och ni behöver inte förstå. Men ni får fan sluta ifrågasätta för ni lider ju knappast av att jag inte gör ngt. Så vad är erat problem?

Så här är det iaf. Om det nu är ngn jävel som är intresserad av att förstå ist för att bara döma.
Jag får panik av obligations, av måsten. Jag får sån fruktansvärd ångest av saker jag vet att jag ska/måste/borde göra.
Jag kan börja må jättedåligt bara av att göra upp planer med en kompis mer än en dag i förväg.

För jag vet inte på tisdag hur jag kommer må på fredag så jag vill inte vara låst. Tänk om jag mår dåligt då, och så börjar ja må dåligt för att ja är orolig för att inte må bra och behöva ringa och ställa in eller fara fast jag inte mår bra.

Jag mår dåligt över att jag vet att jag har en tid på enheten varje vecka, jag skiter ofta i den för att jag tkr det är så jobbigt att ha en obligation att jag mår dåligt den dagen bara för de.

Att då veta att jag måste gå till någonting varje dag och stanna i 8 timmar. Det är ingenting jag klarar av.

Jag hade ju praktik på djurshoppen, och jag trivdes där. Men jag hade ändå ångest över att behöva fara dit. När jag väl kom dit gick det nästan alltid bra.
Men jag var så slut psykiskt när jag kom hem att jag inte klarade någonting alls. Tog mig inte upp ur soffan alls, somnade där en stund, kollade lite tv och sen var det dags att gå och sova innan hela karusellen började om igen.

Jag har en sambo, jag har ett hem, jag har massor med djur, jag har vänner och en familj som jag vill hinna träffa. Detta är de viktigaste sakerna i mitt liv - sakerna jag mår bra av.
Är det inte viktigare att jag mår bra?

Än att jag gör som alla andra och därmed ha ångest varje dag och inte orka med ett vanligt liv. För ni förstår nog inte riktigt hur trött jag var, klart man är trött efter jobbet men inte sådär, det är sjukt.

Ångest är väl inget som ngn vill leva med. Jag lever med den varenda jävla dag. Jag vägrar göra saker som förvärrar min ångest bara för att "man ska ju jobba" och "alla människor jobbar ju."

Jag är inte lat, jag är sjuk. Jag klarar inte ens av att plugga på distans just nu. Har failat 2 ggr på de redan.

Men till hösten ska jag söka praktik. För jag vill faktiskt inte sitta hemma hela livet och leva på bidrag. Jag vill faktiskt göra ngt, ha ett jobb som jag gillar och jag vill klara av att gå till jobbet varje dag.

Just nu siktar jag alts på att må bättre i migsjälv, att få ordning på mitt inre. Att bli en tryggare människa och att bli stabil.
Sen vill jag ha praktik på alfa och det blir heltid i minst 3 månader så det kmr bli tufft. det är ngt jag verkligen vill göra men som jag vet att jag inte klarar av just nu.
Trivs jag på alfa och känner att jag skulle vara bra på det jobbet så vill jag utbilda mig till behandlingsassistent.

Så jag har en plan, jag glider inte bara omkring på era skattepengar. Men som sagt jag är SJUK. och jag önskar så jävla mkt att folk kunde lyssna när jag säger ifrån att jag inte klarar saker. För jag känner migsjälv bäst och jag bryr mig om att jag själv ska må bättre. Ingen annan har med det att göra, ingen annan har med det att göra!!!!! Okej?