saraengberg

Jag hanterar ångesten bättre och bättre med tiden, det har tagit mig år och massor av hjälp, men jag har kommit dit, får fortfarande ångest ofta. Men den håller inte i sig lika länge och jag gör inte destruktiva saker längre.

Den är fortfarande lika kraftig, den paralyserar mig, jag vill dö, tror att jag är värdelös och är långt bortom att ens kunna gråta.
Vet helt enkelt inte vad jag ska göra av migsjälv när jag har ångest. Men jag har genomlidit den, och varje gång jag genomlider den utan att bli destruktiv eller falla tillbaka på nåt sorts skyddsnät så är det ett framsteg, man lär sig, det tar bara tid.

Denna vecka har jag haft kraftig ångest 3ggr, inte alltför illa.
Det är inte så farligt såhär i efterhand, men just när den slår till vill man bara att tiden ska gå fort så att det är dags att dö ngn gång. Typ så känns det när jag mår dåligt. Jag vill inte ta livet av mig, inte nu längre även om jag kände och tänkte så ofta förr.

Men man vill att tiden ska gå fort, jag brukar känna att jag vill lägga mig och självdö. Bara somna och aldrig mer vakna.

Jag är nog mogen för att öppna garderobsdörren nu. (mina upplevelser är instängda i en stor jävla dubbeldörrsgarderob med elaka spelgar på utsidan. förvrängda som säger taskiga saker, som sänker mig.) Idag på enheten tog jag initiativ till att prata lite djupare, inte bara vardag. Prata lite om mig inuti, om min uppväxt. Det är fortfarande bara att skrapa på ytan, men jag kommer dit, öppnar dörren lite i taget så inte all skit faller ut och begraver mig.

Jag jobbar på det, jag jobbar på mig, gör det jag mår bra av. Det går framåt