saraengberg

Man ser inte på utsidan hur en person är inuti. Ingen vet hur jag är innerst inne, ingen vet.

Jag är en otrygg person, alltid, överallt. På psyket kände jag mig trygg, där hörde jag till, bland alla andra trasiga människor.
I vardagen har jag svårt att hitta min plats, jag vet inte riktgit vart jag hör. Men jag är påväg. Jag vet att det är bland människor som har ärr på insidan, precis som jag.

Jag vet absolut inte hur folk ser mig, jag funderar över det ibland, eller ganska ofta. Är det någon som förstår?

Det finns folk som jag bara känner att dom är likadana inuti, folk man träffar lite random och bara ser, att inuti är dom som jag.

Jag trivs bland trasiga fukkade människor. Där är jag hemma.

Mina nya tabletter har hjälp mig såpass mkt att jag börjat kravla mig upp ur gropen tillslut. Jag måste jobba hårt, men jag klarar det, jag är stark. Jag kan och jag ska.

Jag märker en klar skillnad i mig själv, väldigt tydligt i hur jag hanterar det här med att john är borta hela veckorna och att vi bara kan snacka lite random. Jag är stabilar i mig själv, jag hittar tillbaka långsamt.

Kan jag klara det så kan du klara det. Visst man kan behöva hjälp i form av piller och samtal. Men allt går, så tappa inte hoppet. Hitta din plats. Det fins en plats för alla. Min är bland vrickade människor men vad gör det? det är min plats och jag är påväg att hitta hem.