blah
Idag är en dag så jag bara vill va ifred, mår inge bra.
Om en timme får jag gå och lägga mig om jag vill. Tror nästan ja ska göra de då. Är så sjukt trött så behöver nog lite extra sömntimmar inatt.
Jobbar 6 timmar imorrn å efter de har jag inget planerat men ska försöka hitta på nåt kul eller göra nå vettigt å inte bara slökolla tv.
haha, kul att jag längtar tills jag slutar imorgon redan nu ;P Men denna vecka känns helt enkelt jävligt tung, vill inte till jobbet, gruvar, tiden går segt när ja väl är på jobbet osv. men så är de väl ibland när man inte jobbar me något man verkligen vill jobba med. Eller är säkert så då också ibland, men säkert it lika ofta.
Om en timme får jag gå och lägga mig om jag vill. Tror nästan ja ska göra de då. Är så sjukt trött så behöver nog lite extra sömntimmar inatt.
Jobbar 6 timmar imorrn å efter de har jag inget planerat men ska försöka hitta på nåt kul eller göra nå vettigt å inte bara slökolla tv.
haha, kul att jag längtar tills jag slutar imorgon redan nu ;P Men denna vecka känns helt enkelt jävligt tung, vill inte till jobbet, gruvar, tiden går segt när ja väl är på jobbet osv. men så är de väl ibland när man inte jobbar me något man verkligen vill jobba med. Eller är säkert så då också ibland, men säkert it lika ofta.
sockerberoende?
Skriver ett till inlägg istället för att fortsätta skriva i det föregående då det blir så långt då.
Jag har fått jobb på norrlands miljövård som städerska. Jag är glad över att ha jobb men det är ganska tungt och jag är väldigt trött. Är timvikarie och jobbar ca 20-25 timmar i veckan just nu.
första månaden orkade jag inte träffa någon efter jobbet, ville bara sova hela tiden och hade ont i kroppen konstant. Nu umgås jag med folk även på veckodagarna ibland, jag är fortfarande konstant trött och har ont i hela kroppen. Känner mig som en reumatiker.
Jobbet har resulterat i att jag inte orkar röra på mig speciellt mycket (promenader och gym) då jag bara har ont och inte har någon energi.
Ibland går jag ut och går men jag borde ju göra det varje dag egentligen. Så mitt mål att gå ner 7kg innan midsommar har lagts på hyllan. Jag har ätit godis och utemat och druckit cola och redbull.
Ändå har jag gått ner ca 2 kg på 2½månad. Jag går och står ju hela dagarna på jobbet och har därmed ökat min förbränning litegrann iallafall. Sen försöker jag ju att äta vanlig mat till vardags å äter både frukost, lunch och en lätt middag. Till frukost och lunch äter jag som en häst, äter upp hela stora portioner fast jag är mätt för att jag ska hålla mig hela dagen och inte bli vrålhungrig under arbetstid. Vilket jag ändå alltid blir lagom till lunchtid.
Om jag nu bara skulle komma igång med någon form av motion efter arbetstid så skulle jag nog kunna gå ner i vikt. Det tror jag absolut. Och sluta äta godis då. Blir ofta en godisbit efter jobbet, lakritsal eller lite zoogodisar eller en liten mjölkchoklad osv.
Dricker även cola fortfarande även om jag gått ner till 33cl. En burk eller en glasflaska då och då när jag sitter hos mormor och surrar tycker jag är mys. Men det får jag lov att sluta med nu.
Det är ju förfan idiotiskt att jag ska sitta och dricka cola några ggr i veckan å äta godis på vardagarna och sen börja gråta när någon påpekar att jag är tjock. Jag får skylla mig själv och jag är arg på mig själv.
Jag är arg på killen som sa det också eftersom jag anser att man inte säger så till en annan människa. Absolut inte till någon man aldrig träffat förr. För man vet aldrig vad folk tänker om sig själva och hur dom mår. Att påpeka någonting som för mig är ett jättekomplex och som jag mår dåligt över, har ångest över, och gråter över. Det är fan inte okej.
Jag har fått jobb på norrlands miljövård som städerska. Jag är glad över att ha jobb men det är ganska tungt och jag är väldigt trött. Är timvikarie och jobbar ca 20-25 timmar i veckan just nu.
första månaden orkade jag inte träffa någon efter jobbet, ville bara sova hela tiden och hade ont i kroppen konstant. Nu umgås jag med folk även på veckodagarna ibland, jag är fortfarande konstant trött och har ont i hela kroppen. Känner mig som en reumatiker.
Jobbet har resulterat i att jag inte orkar röra på mig speciellt mycket (promenader och gym) då jag bara har ont och inte har någon energi.
Ibland går jag ut och går men jag borde ju göra det varje dag egentligen. Så mitt mål att gå ner 7kg innan midsommar har lagts på hyllan. Jag har ätit godis och utemat och druckit cola och redbull.
Ändå har jag gått ner ca 2 kg på 2½månad. Jag går och står ju hela dagarna på jobbet och har därmed ökat min förbränning litegrann iallafall. Sen försöker jag ju att äta vanlig mat till vardags å äter både frukost, lunch och en lätt middag. Till frukost och lunch äter jag som en häst, äter upp hela stora portioner fast jag är mätt för att jag ska hålla mig hela dagen och inte bli vrålhungrig under arbetstid. Vilket jag ändå alltid blir lagom till lunchtid.
Om jag nu bara skulle komma igång med någon form av motion efter arbetstid så skulle jag nog kunna gå ner i vikt. Det tror jag absolut. Och sluta äta godis då. Blir ofta en godisbit efter jobbet, lakritsal eller lite zoogodisar eller en liten mjölkchoklad osv.
Dricker även cola fortfarande även om jag gått ner till 33cl. En burk eller en glasflaska då och då när jag sitter hos mormor och surrar tycker jag är mys. Men det får jag lov att sluta med nu.
Det är ju förfan idiotiskt att jag ska sitta och dricka cola några ggr i veckan å äta godis på vardagarna och sen börja gråta när någon påpekar att jag är tjock. Jag får skylla mig själv och jag är arg på mig själv.
Jag är arg på killen som sa det också eftersom jag anser att man inte säger så till en annan människa. Absolut inte till någon man aldrig träffat förr. För man vet aldrig vad folk tänker om sig själva och hur dom mår. Att påpeka någonting som för mig är ett jättekomplex och som jag mår dåligt över, har ångest över, och gråter över. Det är fan inte okej.
Ledsen, viktångest, komplex
Var på fest igår. Nykter såklart. Fick höra att jag ser gravid ut och att min mage är stor.
Började gråta å for hem.
Egentligen är det väl löjligt, på nåt snett sätt. Självklart säger man inte så till en annan människa, någonsin. Man kan tänka det. Men att säga det ger ju ingenting, bara onödigt och elakt.
Men det är löjligt för jag får ju skylla mig själv. Att jag är rund. Att jag dricker cola å äter onyttigt ibland. Om än inte lika ofta som jag gjorde en gång i tiden. Att jag inte rör på mig mer osv. Finns mkt ja själv kan göra för att ändra det faktum att min mage putar, att jag har valkar å att låren dallrar.
Kände mig bara så otroligt dum igår då jag hade en tubtopp å en kjol. För jag vet vad jag själv tänker när stora människor inte klär sig efter sin kropp utan kommer i tajta fodral så man ser alla valkar och dyl.
Stora människor kan vara vackra, det är inte så att stor är lika med ful. Men att klä sig så att man smickrar sin kropp, framhäver sina fördelar och döljer sina skavanker, det tkr jag är halva grejjen. Annars ser man bara dallret å inte hur vacker människan är egentligen.
Nu visade det sig alltså att jag är en av dom. En av domdär runda männniskorna som inte kan klä sig. Och det känns extremt pinsamt.
Min kropp är ett känsligt ämne för mig. Att höra att andra ser det jag själv ser när jag tittar i spegeln gör ont. För människorna i min närhet säger alltid att jag svamlar och att jag är fin och att jag bara inbillar mig. Och det är klart att jag vill tro dom. Ibland börjar jag göra det. Tro på dom alltså. Då tänker jag att jag nog visst är fin och att det inte gör någonting att min mage putar ut. Att jag är snygg ändå.
Tyvärr sitter elaka kommentarer från främlingar kvar så mycket längre och raderar genast ut allt det som mina när och kära försöker bygga upp. Kommentaren om att jag ser ut att ha fött två barn sitter fortfarande kvar som en tagg och värker. Och det är ett år sen jag fick höra det nu. Jag har inte fött ett enda barn. Jag är inte gravid. Min kropp ser ut såhär helt enkelt.
Att andra ser och tänker det jag själv tänker om min kropp gör mig ledsen, gör att jag skäms över att jag ser ut såhär, bygger på min ångest.
Började gråta å for hem.
Egentligen är det väl löjligt, på nåt snett sätt. Självklart säger man inte så till en annan människa, någonsin. Man kan tänka det. Men att säga det ger ju ingenting, bara onödigt och elakt.
Men det är löjligt för jag får ju skylla mig själv. Att jag är rund. Att jag dricker cola å äter onyttigt ibland. Om än inte lika ofta som jag gjorde en gång i tiden. Att jag inte rör på mig mer osv. Finns mkt ja själv kan göra för att ändra det faktum att min mage putar, att jag har valkar å att låren dallrar.
Kände mig bara så otroligt dum igår då jag hade en tubtopp å en kjol. För jag vet vad jag själv tänker när stora människor inte klär sig efter sin kropp utan kommer i tajta fodral så man ser alla valkar och dyl.
Stora människor kan vara vackra, det är inte så att stor är lika med ful. Men att klä sig så att man smickrar sin kropp, framhäver sina fördelar och döljer sina skavanker, det tkr jag är halva grejjen. Annars ser man bara dallret å inte hur vacker människan är egentligen.
Nu visade det sig alltså att jag är en av dom. En av domdär runda männniskorna som inte kan klä sig. Och det känns extremt pinsamt.
Min kropp är ett känsligt ämne för mig. Att höra att andra ser det jag själv ser när jag tittar i spegeln gör ont. För människorna i min närhet säger alltid att jag svamlar och att jag är fin och att jag bara inbillar mig. Och det är klart att jag vill tro dom. Ibland börjar jag göra det. Tro på dom alltså. Då tänker jag att jag nog visst är fin och att det inte gör någonting att min mage putar ut. Att jag är snygg ändå.
Tyvärr sitter elaka kommentarer från främlingar kvar så mycket längre och raderar genast ut allt det som mina när och kära försöker bygga upp. Kommentaren om att jag ser ut att ha fött två barn sitter fortfarande kvar som en tagg och värker. Och det är ett år sen jag fick höra det nu. Jag har inte fött ett enda barn. Jag är inte gravid. Min kropp ser ut såhär helt enkelt.
Att andra ser och tänker det jag själv tänker om min kropp gör mig ledsen, gör att jag skäms över att jag ser ut såhär, bygger på min ångest.
