saraengberg

Vart å tränat nu måndag, tisdag och onsdag. Känner mig missnöjd med både tisdagens och onsdagens pass. Eller rättare sagt över min insats dessa dagar.

Tisdagen blev jag less och for hem innan jag gjort allt jag borde göra. Idag körde jag jävligt hårt men hade fortfarande massa energi när jag for hem och jag hatar att jag inte använde den energin till att göra mer, fler övningar, mer kondition. NÅNTING.
Var på gymmet ca 2 timmar ändå men hade nog kunnat köra 30-60 min till tror jag.

Nu sitter jag i pyjamas och ska tanka hem en film eller kanske köra igång nån av de filmerna som redan finns på datorn. Blir en hyfsat tidig kväll som vanligt. Känns bra att ha fått ordning på dygnsrytmen så den fungerar hyfsat ändå. Rent tidsmässigt alltså. Sen att jag sover jättedåligt och är nästan konstant trött beror snarare på min livssituation. Den går ju inte att fixa över en natt.

Försöker sluta med chips, utemat och cola. För att gå ner i vikt. Min ständiga jakt på kilon. Blir lika förbannad varje gång jag gett upp ett tag och kilona kommit tillbaka och jag måste börja om från början. Förstår mig inte på migsjälv.
Men nu kör vi! för hundrafemtioelfte gången gör jag en effort för att försöka gå ner i vikt å komma i form. Får se hur länge de håller denna gång. Vill vara bikinifit till sommarn.

Ska försöka börja om med promenaderna också, passa på medan vädret är hyfsat milt.

Har flyttat datorn till sovrummet eftersom jag behöver nåt slags ljud när ja ska sova nu när lägenheten är så tom. Brukar köra igång nå gamla serieavsnitt som jag sett 500ggr redan bara för att det är välbekanta röster. Favoriterna är just nu cougar town och HIMYM, förut vare scrubs minns ja.
Jag vet att jag är konstig. Men såhär gjorde jag när ja bodde själv innan jag och john blev ihop också. Jag behöver ljud å folk omkring mig.

Tystnaden och att vara ensam i mitt eget huvud är det som gör mig mest spänd å stressad. Distraktioner, folk ja älskar, prat och oväsen och sånt som är välbekant gör mig avslappnad.

Så välbekanta röster från nån av mina favoritserier är perfekt när jag ska sova, det får mig att slappna av och jag kan lyssna på dialogen med stängda ögon tills ja somnar, istället för att låta mina egna tankar snurra runt å göra mig stressad å bekymrad.

Har ju vart sjukskriven en månad och har försökt fokusera på att inte tänka, att leva för stunden, att träffa dem ja älskar, träna å att vila.
Men behöver mer tid känner jag, mer tid innan jag blir mig själv igen. Orkar fortfarande inte så mkt, är ensam mkt och är trött hela tiden.
Så imorgon ska jag säga att jag behöver mer tid å hoppas att min samtalskontakt håller med mig. Så ja får en ny läkartid å blir sjukskriven ett tag till. Så ja kan fortsätta fokusera på att umgås med vänner, träna, göra de ja tkr om, komma på vad jag vill, utforska livet, hitta min gnista igen.

Ja det är mycket som måste lagas på mig känner jag, i mig. Så jag behöver mer tid att hitta mig. Att jag har börjat träna är ju ett STORT steg i rätt riktning. Förbättrar min kropp, mitt självförtroende å man mår så BRA av att träna.
Men det är ändå bara ETT steg på vägen. Jag känner att jag har en bra bit kvar innan jag mår bättre.

Ibland känner jag gnistan där, men det är inte ofta. Livsgnistan, livslusten. Vet inte om någon förstår vad jag pratar om, men det är okej, för jag skriver för mig själv och jag betvivlar att någon har orkat läsa ändå hit.

Jag vet att jag ska hitta mig, det som faktiskt är jag. Som har varit borta så sjukt länge, begravd av bekymmer, funderingar, stress, oro och depression.
DET är det enda jag ska fokusera på just nu, att göra sånt som jag mår bra av, att leva för stunden, för det funkar, det märker jag ju att det gör.
Men en månad är väldigt kort tid när man ska hitta tillbaka till sig själv. Så jag håller alla tummar och tår för att jag ska få mer tid på mig.

NU ska jag ge upp å köra igång nån film som jag kan somna till innan klockan blir för mkt.