saraengberg

Jag är kort, jag är 159cm. Och jag är nätt byggd. Jag är en liten person helt enkelt. Och det vill jag vara, det trivs jag med. Liten och kaxig.

Jag har alltid varit smal, så det är svårt att acceptera att man helt plötsligt är mullig.
Jag gillar inte hur min kropp ser ut, jag vet hur den kan se ut och det är dit jag är påväg igen.

Det är absolut inget fel med att ha lite hull. Jag skiter ganska totalt i hur andra ser ut, jag bryr mig om hur JAG ser ut.

Enda problemet jag har med andras övervikt är när det är hälsovådligt. Alla förtjänar ett långt hälsosamt liv.
Utan massa fetmarelaterade sjukdomar och knäproblem.
Utan höga kolestorolvärden med alla de livsfarliga risker det innebär.

Sen är det fint med lite kött på benen, det tkr jag.
Jag är ingen förespråkare för anorexiasmala modeller. Det är inte det jag vill uppnå med mig själv och det är inte det jag uppmanar folk till.

Jag tkr bara att man ska ta tag i det i tid. För jag är i den åldern där det börjar vara dags att se över sig själv.

Att kolla på äldre nära släktingar. Hur ser dom ut och vad gör dem för att se ut så? Arvsanlag.

Vilken livsstil har jag och hur påverkar den min kropp?

Det är dags att ställa sig de frågorna nu. Man är inte 17år och odödlig längre.
Tänka framåt och ta hand om sig själv. Ingen VILL väl väga 130kg. Eller ytterst få iallafall. Men det är där man kan hamna, om man inte tar tag i sig själv. Det är svårt nu, det blir svårare om 10år.

Jag vet att jag är fixerad. Jag är inget hälsofreak, utan förespråkar en normal livsstil, var aktiv och ät rätt. Ät lagom, unna dig ibland. Men ät inte allt du är sugen på hela tiden.

Ganska självklara saker alltså. Ändå är det många som inte gör så.