saraengberg

Måste säga att det känns som att man försvinner totalt från jodens yta om man mår dåligt. Känns just nu som att jag inte var mer värd för så många. Man blir på ngt sätt f*ing ledsen och besviken, sticker att man är så lätt att glömma. Gjorde jag inte mer avtryck än så?
Betydde jag inte mer än så?
och är jag inte saknad alls?

Bläddrade igenom min telefonbok idag och kände att jag inte kunde ringa någon, var ledsamt, sorgligt, patetiskt, men jag har satt mig där själv genom att inte höra av mig till någon på så länge. Har alltid förtröstan att nu ska det bli bättre. Men känns litegrann som att det är försent, för det är ingen som frågar mig om jag vill haka på längre och även om det är mitt eget fel så känner jag mig lite betydelselös. Trodde som ändå att endel människor värderade mig lika högt som jag värderar dom, finns folk som betyder massor för mig men som jag känner att jag inte betyder speciellt mkt för alls.

Känner verkligen att jag inte fått igen det jag gett, det stöd jag varit för människor har jag inte sett som en uppoffring och är ingenting jag ångrar eller tycker är jobbigt på ngt sätt, det har varit självklart för mig att ställa upp för de mina. Jag vill hjälpa och det kmr alltid vara en del av mig. Men det är med sorg jag ser att jag inte fått det stödet tillbaka nu när jag haft den längsta nedåtperioden i mitt liv. Jag VET att jag borde hört av mig mer, men samtidigt så känner jag att alla VET hur jävligt jag mår och det är ingen som genuint bryr sig. Känner att jag än en gång bara är önskad om jag kan vara rolig, festa, stötta, skjutsa och finnas tillhands.

Önskar verkligen att jag inte är en sån som behöver människor så mkt som jag gör, som är så beroende av att ha ett socialt liv. För människor finns ju uppenbarligen inte där när det behövs och då spelar det ingen roll hur mkt man själv gett av sig tidigare. Varför ge när man inte får tillbaka när man själv behöver det?