Vänner och dyl
Vilken tjej är du ?
S.k emo
S.k emo
Du kanske inte hade den bästa uppväxten. Blev aldrig accepterad som du var. Dina intressen för rock , vissa sporter och kanske spel är ditt liv. Du är i stort behov av att alltid förlita dig på vänner, genom vänner får du styrka. Du kan ha dina stunder där livet känns förfärligt, du tänker nogrannare på vart livet egentligen fört dig. Och hur du levt. Eller så kanske du bara vill ha mer uppmärksamhet , klä dig i en speciell klädlook som du själv gillar. Sticka ut lite i mängden, hoppa flänga och vara barn hela livet. Hur som helst är det viktigaste att du är dig själv, och ingen kan ändra på dig.
Detta stämmer sjukt bra in på mig faktiskt. Mina vänner är det viktigaste som finns i mitt liv (och min sambo såklart men räknar honom som en av mina bästa vänner också.)
Det är svårt att förklara och visa hur mkt ni betyder, för mig är det så självklart att ni är the world to me att jag inte säger det tll er nog ofta. Att ni står ut med mitt oförutsägbara beteende är guld värt. Ni som ska ta åt er av detta vet vilka ni är, ni är dom som finns där för mig, som ställer upp och visar mig respekt och kärlek. Ni som backar upp mig när jag blivit orätt behandlad. Ni som pratar med mig när jag är förbannad, ledsen, depp eller bara surrsugen.
Jag tänker mycket på hur jag levt mitt liv, vad jag gjort för misstag, hur jag hamnade där jag är idag. Vad jag hade kunnat göra annorlunda för att förhindra detta.
Jag lever ett bra liv, har underbara yttre omständigheter, vänner och en sambo som gör allt för mig, finns där, kramar när jag behöver kramar, låter mig vara när jag behöver vara ifred, jag kan ränka upp 1000+ anledningar till att du är designad just för mig. (Men just nu orkar jag inte för jag är trött i ryggen och vill se how i met your mother med dig. så jag ska skynda mig att skriva klart dethär inlägget.) Men trots att jag utifrån lever ett bra liv så mår jag inte bra alltid, min sjukdom gör att jag känner mig låst, förhindrad att göra saker, vill kunna ta mig hem at all times så jag vill inte fara för långt bort om jag inte har bil tex. Jag har ett osynligt handikapp som styr en stor del av mitt liv, det finns tillfällen när jag är sjukare och friskare. Men jag kommer aldrig bli frisk som det känns nu. Om jag är symptomfri i 5 år kan jag bli friskförklarad men det finns även då stor risk att jag relapsar.
Det kommer alltid finnas i mig och gör att jag är rädd och osäker, en person som egentligen inte är jag. Jag vill vara ett barn och hoppa och skutta hela livet men jag orkar inte, sjukdomen suger för mkt energi av mig just nu, jag orkar och vågar inte vara den glada sociala person jag är inuti i samma utsträckning som jag vill, jag blir otrevlig och för sarkastisk mot folk jag egentligen älskar, jag blir tyst och lågmäld blen folk jag egentligen trivs med, jag blir konstig,....
Detta stämmer sjukt bra in på mig faktiskt. Mina vänner är det viktigaste som finns i mitt liv (och min sambo såklart men räknar honom som en av mina bästa vänner också.)
Det är svårt att förklara och visa hur mkt ni betyder, för mig är det så självklart att ni är the world to me att jag inte säger det tll er nog ofta. Att ni står ut med mitt oförutsägbara beteende är guld värt. Ni som ska ta åt er av detta vet vilka ni är, ni är dom som finns där för mig, som ställer upp och visar mig respekt och kärlek. Ni som backar upp mig när jag blivit orätt behandlad. Ni som pratar med mig när jag är förbannad, ledsen, depp eller bara surrsugen.
Jag tänker mycket på hur jag levt mitt liv, vad jag gjort för misstag, hur jag hamnade där jag är idag. Vad jag hade kunnat göra annorlunda för att förhindra detta.
Jag lever ett bra liv, har underbara yttre omständigheter, vänner och en sambo som gör allt för mig, finns där, kramar när jag behöver kramar, låter mig vara när jag behöver vara ifred, jag kan ränka upp 1000+ anledningar till att du är designad just för mig. (Men just nu orkar jag inte för jag är trött i ryggen och vill se how i met your mother med dig. så jag ska skynda mig att skriva klart dethär inlägget.) Men trots att jag utifrån lever ett bra liv så mår jag inte bra alltid, min sjukdom gör att jag känner mig låst, förhindrad att göra saker, vill kunna ta mig hem at all times så jag vill inte fara för långt bort om jag inte har bil tex. Jag har ett osynligt handikapp som styr en stor del av mitt liv, det finns tillfällen när jag är sjukare och friskare. Men jag kommer aldrig bli frisk som det känns nu. Om jag är symptomfri i 5 år kan jag bli friskförklarad men det finns även då stor risk att jag relapsar.
Det kommer alltid finnas i mig och gör att jag är rädd och osäker, en person som egentligen inte är jag. Jag vill vara ett barn och hoppa och skutta hela livet men jag orkar inte, sjukdomen suger för mkt energi av mig just nu, jag orkar och vågar inte vara den glada sociala person jag är inuti i samma utsträckning som jag vill, jag blir otrevlig och för sarkastisk mot folk jag egentligen älskar, jag blir tyst och lågmäld blen folk jag egentligen trivs med, jag blir konstig,....
Kommentarer
Trackback
